logo
portfolio

Homeground – Kontextualisering

8 years, 2 months ago texter 0

Hösten 2003, efter fem år utomlands, återvände jag till min hembyggd i Norrbotten, till platsen som liksom så många andra platser i periferin lämnats men etsat sig fast som ett minne. Där fortsatte jag mitt fotografiska arbete som oftast haft sitt ursprung i platsen och min relation till denna. Så som förut på andra platser så tillät jag mig själv att vara en främling och utforska platsen med kameran som främsta verktyg för registrering av information. Med kamerans hjälp legitimerar jag mitt främlingskap, för mig själv. I Norrbotten fann jag platser som väckte mitt intresse, platser som jag inte medvetet tänkt på när jag tidigare bodde där. Istället insåg jag att det som jag hade fotograferat under min tid i Derby, East Midlands, England, i trakterna för den europeiska industrialisationens vagga hade mer likheter till min hembygd än jag tidigare trott. De två platserna var så olika rent visuellt att jag till en början trodde att det var det exotiska i olikheten som attraherade mig, något som fick mig att kämpa emot lusten att fotografera på platsen. Men kanske jag i mitt omedvetna såg paralleller mellan effektiviseringen av skogsbruket i min hembygd och den nedlagda textilindustrins kvarlämningar i Derby. När nu tankebanorna började sträcka sig så långt föddes idén som nu blivit projektet Homeground.

Jag arbetar i mitt skapande med två till synes kontrasterande tillvägagångssätt. För det första kommer intresset och idén från den ibland svårdefinierad känsla som uppstår i mötet med platsen. Inte sällan ligger vikten på politiska och sociala fenomen i det aktuella området när jag börjar utveckla idéer runt ett projekt. Vad som sedan följer när beslutet att genomföra projektet fattats är: Först den oftast tidskrävande undersökande fasen där grundlig research bedrivs. Sedan följer den verkställande fasen då jag ganska intuitivt och intensivt fotograferar eller på annat sätt dokumenterar med ljud och film. Jag fokuserar här på händelser, platser och möten som är tillfälliga men också planerade, som t.ex. intervjuer med lokala individer, då jag vet att någon kommer jag att träffa men inte exakt vem. Även om arbetet här sker intuitivt har det alltjämt en stark förankring i den tidigare genomförda forskningsfasen, något jag själv tror är viktigt för att säkra en tillförlitlighet som åtminstone för mig själv är viktig i mötet med platsen och dess innevånare. I mitt bildspråk försöker jag hålla ett rakt och enkel uppbyggnad, men med detta är det dock inte alls sagt att den vid betraktelsen mest sanningsenliga bild inte är arrangerad eller konstruerad. Såsom i fallet med de 360° panoramiska landskapsbilderna, dessa utgör en omöjlig betraktelse samtidigt som de paradoxalt nog visar allt som befinner sig runt kameran, utan urval av ett visst utsnitt från den aktuella platsen.

Det som jag upptäckte vid återkomsten till hembygden var landskapet, ett landskap som gradvis förändrats i omgångar; vildmark, odlingslandskap, skogsindustri, avfolkning och sedan? Debatten om glesbygdens betydelse och förutsättningar i det moderna informationssamhället är stundom het, hot om indragna transportstöd för Norrland och uteblivna bredbandssatsningar bidrar inte till någon säkerhet för nyetableringar. Jag ser små samhällen som någon gång hade blomstrat för att sedan tystna igen då tiderna förändrats och kapitalismens krafter styrt verksamheten vidare mot geoekonomiskt gynnsammare lägen. Mitt arbete kom ganska naturligt att kretsa kring de platser som jag genom olika former av relationer och familjehistoria kunde knyta min egen person till, platser som på ett eller annat sätt påverkat min egen person och formandet av min identitet.

Men hur representerar man detta på ett ickegeneraliserande eller förskönande sätt, på ett sätt som ändå är rättvist mot platsen och undviker att utnyttja det faktum att det exotiska är markant för en utomstående betraktare? Frågan aktualiserar en rad, både personliga och mer generella problem. Min återkomst hade i en menig gjort mig till en sådan utomstående betraktare, men i en annan mening tillhörde ju denna plats en del av min personliga historia. För mig kan i det här fallet exotiseringen och igenkännande inte tänkas som motsatta verksamheter, utan som en och densamma. Frågan om hur man representerar en plats rättvist blir i mitt fall sammanbundet till en fråga om vem som har rätt att representera en plats, och i vilket namn (konstens, vetenskapens, journalistikens, individens, kollektivets, nationens, etc.) Anledningen till detta problem rör också frågan om den fotografiska bildens status som utsaga, och därmed också som performativ medskapare av mening. Detta gäller oavsett om jag kallar mina bilder för iscensatta fiktioner eller autentiska dokumentationer, eller någonting mitt i mellan. De ingår antingen jag vill eller inte i ett diskursivt skapande av platsen i vid mening. Det vill säga både den fysiska platsen och föreställningen om platsen. Om en sådan uppdelning i mitt fall överhuvudtaget är nödvändig, eftersom jag inte betraktar själva jorden eller naturen, som en sublim referens omöjlig att fånga med kameran, eftersom den kräver en tankefigur som gör en radikal skillnad mellan en ursprunglig essens och en föränderlig representation. Min utgångspunkt är med andra ord att jag med min kamera är med-verkare av den plats jag återvänder till. Återvändandet handlar alltså för mig om ett åter-skapande snarare än om ett återvändande till ett evigt territorium som en gång i tiden var ett med mig och som jag sedan lämnade. Det är alltså ingen förlorad identitet jag återvänder till, sentimentaliteten ser inte ut så för mig, även om dess problem på intet sätt är frånvarande. Det viktigaste är kanske att mitt arbete inte handlar om att söka ursprung, vilket inte innebär att jag inte känslomässigt sammanbunden med bygden. Tvärt om är det kanske just därför, eftersom jag är en del av problemet, är det i det här projektet viktigt att det just rör sig om mitt specifika återseende, även om det också handlar om återvändandet, mer generellt.
Hembygden har ofta representerats genom en viss händelse eller verksamhet som är typisk till platsen utan hänsyn till andra processer som påverkar bygden. Detta är ingen oskyldig verksamhet, utan i allra högsta grad en handling som gynnar vissa intressen och missgynnar andra, även om uppsåten är uttalat goda. Jag vill komma ifrån detta. Jag vill inte representera platsen genom det som kallas essentialism men hellre genom ”sökandet” (efter sanningen om platsen).

Jag har ett tidigt minne från en utställning vid ett av landets Länsmuseer som är ett exempel på en motsats till det jag vill göra. Det var en utställning om Samerna, en ganska enkel och själlös utställning. Den uppstoppade renen, en lappkåta, texter om samernas nomadliv. Vi har alla sett liknande utställningar där det exotiska och säregna från platsen visas upp men det gemensamma och samtida negligeras att tas upp. Kevin Walsh säger i sin bok The Representation of The Past att det inte är tillräckligt att bara tro sig kunna visa upp det exotiska, som om det vore en oproblematisk och enbart upplysande handling:
Places are not just those localities, in which people reside today, they are also areas within which exist traces of past places which are redundant. Developing a sense of place also means understanding how previous settlement patterns in the locality have changed: how they may have expanded, contracted or have even been deserted. A place that exists today may have in its past had connections with places which no longer exists.

Nu är det inte problematiken specifikt kring hur Samerna representerats i museum eller andra kontexter utan snarare relationen mellan det som representerats och upphovspersonen som är kärnfrågan för min diskussion. En anledning till att jag vill nämna just samerna här är för att påminna oss om vår egen relation i en postkolonial problematik i Sverige. Det faktum att representationen visar på en inte obetydlig generalisering även vid institutioner av viss dignitet gör ämnet relevant och nödvändig för oss idag.
Det har de senaste åren kommit fram ett flertal termer som nyttjats flitigt i den kulturella debatten; kulturell identitet, postkolonialism, globalisering, kulturell mångfald, ”de andra”, etc. Jag ska försöka klargöra lite vad dessa termer har för relation till mitt eget arbete. Jag menar på att ”de andra” här är t.ex. glesbygdsbon i Norrbotten, den person som i väldigt liten utsträckning kan identifiera sig med hur den rikssvenske personen framställs i media. Min erfarenhet är att det finns många runt om i Sverige som upplever en känsla av att befinna sig i periferin, ett utanförskap gentemot den nationella historien och hur politiken bedrivs. Glesbygden beskrivs ofta genom en negation, vad de inte har och vad de inte är istället för att beskriva vad de faktiskt har. I Mikael Vallströms text Kan kulturarv vara subversiva? påträffar jag ett resonemang som liksom mitt eget belyser problematiken med hembygden och det arv vi bär med oss från denna ur ett annorlunda perspektiv, här används Mikael Niemis bok Populärmusik från Vittula som referenspunkt i diskussionen.

De postkoloniala analyserna av kulturell identitet förankras också i den psykoanalytiska traditionen… Här talar man om att våra identiteter skapas genom imaginära identifikationer… Det handlar alltså om en identifikation med en yttre, imaginär bild av ett enhetligt jag som begreppsliggörs i språket… Mycket förenklat innebär detta synsätt alltså att källorna till vår identitet finns utanför oss själva; den skapas genom de föreställningar och bilder vi identifierar oss med och i den språkliga ordning som sätter namn och begrepp på dessa föreställningar. Våra identiteter skapas därmed genom en serie identifikationer och relationer med andra, det gäller dels konkreta personer (”signifikanta andra”), men också kollektiva storheter begreppsliggjorda som Kulturen, Nationen eller Könet. En viktig konsekvens av detta sätt att se på identitet är att även om vi gärna vill uppfatta oss själva på ett enhetligt sätt, och i vårt identitetsskapande drivs av en önskan av helhet, så är våra identiteter aldrig fullständigt eller slutgiltigt definierade, utan snarare något som befinner sig i ständig rörelse.

Även det mer frekvent diskuterade ämnet objektivitet vs. subjektivitet kan vara på sin plats att nämna i den här typen av resonemang. Om vi antar att det objektiva representerar den antaget opolitiska, harmlösa och genom t.ex. museum bedrivna insamlande av information, så får det subjektiva representeras av den personliga och mycket mer svårgripbara som vetenskapen har svårt att hantera. Så för mitt arbete har jag nu valt att strikt utgå från mig själv och anta om du så vill ett subjektivt förhållningssätt. Jag känner varken sentimentalitet eller söker efter sympati utan vill snarare påstå att detta är mitt kulturarv och vad som påverkat mig, och i någon mening också fortsätter att påverka mig genom det sättet på vilket jag verkar. Jag betraktar alltså inte kulturarvet som någonting utanför mig, utan snarare som något som verkar genom mig och som jag reproducerar och förändrar genom mina handlingar.

Min egen person och det enkla faktum att jag nu skriver denna text möjliggörs något ironiskt av det faktum att jag flyttat och ändrat mitt eget perspektiv, något av en främling på båda platserna men att samtidigt äga den lokala kännedomen. Kanske finns det nu en chans för denna glesbygd att hävda sig när vi går in i en postindustriell era där det annorlunda tänkandet och unika förutsättningar kan utnyttjas som något positivt. Men möjligheten för att tänka denna förändring på det här sättet, tror jag handlar om att ta vara på en slags dubbel erfarenhet som jag har i relation till min hembygd. En relation som varken kan beskrivas som en känsla av hem eller av hemlöshet.

Petter Engman 2005

Leave a Reply